Reklam | Duells AB
Reklam | FoxHead Europe
Reklam | MXGP

Rekordmakaren var kung i Kanada

Med anledning av upptäckten att Jan-Eric Sällqvist innehar den bästa blågula placeringen i AMA:s SX-historia presenteras här en intervju med rekordmakaren.

  • Det var en jättegrej bara att vara på andra sidan Atlanten på den tiden. När jag blev proffsförare för Kawasaki i Kanada var det så stort att det hamnade på förstasidan i Expressen med rubriker som motocrossproffs – lika stor som Börje Salming, minns Sällqvist.

Men långt innan dess inleddes förstås den digra portföljen av framgångar på motocrossbanorna. Som 17-åring tog han de första staplande stegen i sin karriär med att både ta sig an motocross och enduro för SMK Värnamo. Redan första säsongen ställde han upp i en tävling och den jungfruturen resulterade i en andraplats vid en juniortävling i speedwaymeckat Vetlanda. Maskinen under baken var en Husqvarna på 200cc, förövrigt ett märke som länge skulle förknippas som en trogen partner med Sällqvist.

Redan år två provade han på den internationella marknaden via en öppen tävling i Rostock i forna Östtyskland. Även då körde Sällqvist en ”Husky”, nu av kvartslitersmodell. 1966 debuterade han i VM på den ultrafräna, tillika klassiska banan i Sittendorf, Österrike. Placeringen var allt annat än något han behövde skämmas över då han blev sexa på en Husqvarna 360cc.

Året därpå körde han 500-VM innan han 1968 blev tvåa i enduroklassikern Novemberkåsan efter Hasse Hansson (far till Peter och farfar till nuvarande SM-föraren Rikard). Under perioden 1969-1972 ingick Sällqvist i det svenska Trophylandslaget som körde Six Days, självklart på en Husqvarna men även med en Monark som sitt tävlingsredskap.

  • Dessa år körde jag även SM och VM i motocross samt ett stort antal EM-tävlingar i enduro. Jag totalvann även den tyska endurotävlingen ”Onkel Toms Hütte” vid tre tillfällen, säger Sällqvist som under de åren körde såväl CZ som Husqvarna.

Under denna era passade han även på att tävlingsdebutera på andra sidan Atlanten då han 1971 körde hela Inter-AMA-serien i USA med en hedrande andraplats totalt. Året därpå blev han RM-mästare i 125-klassen i Sverige. Det som var lite oturligt för Sällqvist var att 125-klassen först året efter fick SM-status. Då hade han emellertid flyttat upp ett snäpp till 250cc där han körde till sig en bronspeng bakom Olle Pettersson och Thorleif Hansen.

  • 1973 fick jag som fabriksförare för Husqvarna förmånen att flyga över till Kanada för första gången i min karriär. Tävlingen som jag skulle köra var Canadien Grand Prix i 250cc. Jag placerade mig som tvåa efter tjecken Jiri Stodulka som körde en CZ. Efter tävlingen, på prisutdelningen, fick jag kontakt med Kawasaki. Det var tävlingsansvarige Carl Bastedo för Kawasaki i Kanada som under middagen på kvällen frågade mig om jag kunde tänka mig att komma över till Kanada permanent för att som heltidsproffs tävla för Kawasaki både i Kanada och USA. Efter att jag diskuterat detta med min familj så tackade jag ja till erbjudandet, berättar Sällqvist.

I samband med att Sällqvist representerade det svenska Six Days-landslaget i Boston, USA samma år passade hela truppen på att åka på en rundtripp till Toronto.

  • Under tiden övriga lagkompisar kollade in staden Toronto tog jag en taxi till Kawasakis kontor för att återigen träffa tävlingschefen Carl Bastedo. Under den korta tiden jag var hos honom hann jag signera mitt första proffskontrakt. När jag kom hem var det bara att börja packa våra saker, avslöjar Sällqvist.

De anlände som emigranter till Toronto i februari 1974. Redan sen första helgen i Kanada började han tävla för Kawasaki i Ice Racing i Québec. När säsongen var över var han kanadensisk mästare i 500-klassen. Året därpå blev han återigen kanadensisk mästare i såväl 125- som 250- och 500-klassen, en bedrift han sedan upprepade året därpå. 1974 samt de två efterföljande åren blev han dessutom mästare i Molson Cup.

1975 körde Sällqvist även den amerikanska AMA-serien och det i 125-klassen. Vann gjorde ingen mindre än Marty Tripes på en Honda. Sällqvist noterade en meriterande sjätteplats. Samma år tävlade han även i SX-serien som omfattade fyra deltävlingar i Dallas, Daytona Beach,, Houston och Los Angeles. Jim Ellis vann hela serien före Marty Smith och Rich Eirstedt. Övriga som placerade sig före Sällqvist i tabellen var Kent Howerton, Bill Grossi, Marty Tripes och Gaylon Moiser. 1976 och 1977 körde han till sig tre guld och ett silver i den kanadensiska serien, det sista året ombord på den muskulösa tysken Maico. 1978 flyttade Sällqvist med familj tillbaka till Sverige igen efter en fantastisk proffskarriär.

  • Vad jag skulle vilja tillägga är att under tiden jag körde i Kanada var Cliff White min mekaniker. Han betydde otroligt mycket för mig och han bodde hos mig i utkanten av Toronto i Ontario. När jag sedan flyttade tillbaka till Sverige fick Cliff flytta hem till USA och där fick han en nyanställning hos Honda USA som mekaniker för bland annat David Bailey och Jean-Michael Bayle. Under tiden jag var bosatt i Toronto hade jag även förmånen att få se bra ishockey med våra svenska stjärnor Börje Salming och Inge Hammarström, berättar Sällqvist.

Om du får plocka fram ytterligare ett par intressanta episoder från din egen karriär, vad avslöjar du då?

  • Under tiden som förare för Kawasaki genomförde jag ett antal crosskolor samt besökte återförsäljare i stort sett över hela Kanada. En annan intressant händelse som kanske är värt att nämna var när jag skulle köra Kanadas motocross-GP i Copetown utanför Toronto. Cliff och jag själv jobbade som besatta, att tillsammans med Ewind Boysen, med att ta fram något alldeles extra i maskinväg till just denna tävling. Jag tyckte inte att ”Kawan” räckte till riktigt i 500-klassen. Vi inledde ett samarbete med Boysen som då hade en blygsam verksamhet i källaren i sitt hus i Philadelphia. Resultatet blev en omgjord 360-cylinder från en Husqvarna med en underdel från en 250-Kawasaki (vevhushalvor). Denna speciella motor väckte naturligtvis stor uppmärksamhet både från Kawasaki och övriga i depån. Jag och motorn räckte till en total femteplacering i VM-deltävlingen som vanns av Pierre Karsmakers på en Honda 420cc, för övrigt Hondas första GP-seger genom tiderna i 500-klassen.

Hur var det att tävla i supercross på den tiden?

  • Det var hög standard och en jäkla upplevelse. Det var dubbelhopp och whoopisar redan på den tiden men självklart såg det inte ut som det gör idag, men det gjorde inte motorcyklarna heller för den delen. Jag minns en gång att Rolf Tibblin var på plats och hejade och jag har honom att tacka för att jag tog en jättedubbel för första gången. Jag var dörädd, men jag bara seglade över, det var enkelt. Jag minns även att jag tyckte det var stort att bara ta poäng i USA och jag fick mycket cred av Kawasaki. Man kan säga att jag fick chansen och jag tog den, avslutar Sällqvist.

Efter den aktiva motocrosskarriären som förare fortsatt han det inslagna spåret med administrativt sysslor inom disciplinen. Han har varit ordförande i moderklubben SMK Värnamo, styrelseledamot i södra motorcykelförbundets motocrosskommitté samt ordförande i SVEMO:s MX-sektion. Utöver detta var han även vice president för motocrossverksamheten inom FIM, det internationella motorcykelförbundet.

Fotnot: Denna artikel har tidigare varit publicerad på Racelife.

Foto: Arkiv

Kommentarer (0)

Inga kommentarer, än.

Reklam | KTM
Reklam | AGM Shop
Reklam | MXGP